Bara 24 veckor kvar
Så var första veckan gjord och det är bara 24 veckor kvar. Just nu bor jag i ett riktigt sunkigt rum hos en dam. Bredvid mig bor två killar runt 20 år. Det luktar instängt, man får diska i handfatet på dass men det kostar bara 100:-/ natten.
Hatar det jävla rummet men om två veckor ska jag flytta till vandrarhemmet.
Dagarna på apoteket går låååångsamt. Jobbet är rent ut sagt skittråkigt. Tror inte det blir bättre sedan? Går och tittar på klockan hela tiden.
Men jag kommer att vara vältränad när jag "kommer hem" i augusti. Varje morgon går jag en timmes promenad, efter jobbet går jag till gymmet och lyfter skrot tills jag nästan spyr. I går hängde jag på låset kl 7 för att hinna träna innan jobbet. Äter en diet av 1500 kcal som består av ca 100 g protein varje dag. Och nu första veckan har jag gått ner två kilo. När jag har nått målvikten kommer jag att öka antalet kcal och protein för att kunna bygga muskler.
Är inne på fjärde veckan utan snus, känns bra!
Nu är jag alltså hemma hos mina söta näbbar och min efterlängtade dator.
Hittade en sak i en tidning som kanske lite grann kan förklara hur jag funkar, många undrar varför jag inte går ner mig och blir ledsen när mina förhållanden tar slut. Så klart blir jag ledsen men jag försöker se det från en positiv sida, se tillbaka på allt som var roligt istället för att se den bittra verkligheten.
"Jag gick på nitar, blev övergiven och övergav själv. Och jag upptäckte att hjärtat inte går i bitar. Det är inte dumristigt att älska en annan människa, det är modigt. Man vet att man kan bli lämnad men man öppnar sig ändå. Kanske är det så att ju fler man släpper in dessto starkare blir ens hjärta? Ett hjärta som fått se dagens ljus kan aldrig stängas in igen. Och det är ju det som är att leva, risken att bli lämnad är en del av livet.
Hjärtat går inte sönder av kärlek. Men kanske av kärleksbrist?"
Eller så kanske man helt enkelt kan kalla mig kall och hård, inte vet jag?
Fast jag tycker det är rätt skönt att slippa lipa och kverulera.
Hatar det jävla rummet men om två veckor ska jag flytta till vandrarhemmet.
Dagarna på apoteket går låååångsamt. Jobbet är rent ut sagt skittråkigt. Tror inte det blir bättre sedan? Går och tittar på klockan hela tiden.
Men jag kommer att vara vältränad när jag "kommer hem" i augusti. Varje morgon går jag en timmes promenad, efter jobbet går jag till gymmet och lyfter skrot tills jag nästan spyr. I går hängde jag på låset kl 7 för att hinna träna innan jobbet. Äter en diet av 1500 kcal som består av ca 100 g protein varje dag. Och nu första veckan har jag gått ner två kilo. När jag har nått målvikten kommer jag att öka antalet kcal och protein för att kunna bygga muskler.
Är inne på fjärde veckan utan snus, känns bra!
Nu är jag alltså hemma hos mina söta näbbar och min efterlängtade dator.
Hittade en sak i en tidning som kanske lite grann kan förklara hur jag funkar, många undrar varför jag inte går ner mig och blir ledsen när mina förhållanden tar slut. Så klart blir jag ledsen men jag försöker se det från en positiv sida, se tillbaka på allt som var roligt istället för att se den bittra verkligheten.
"Jag gick på nitar, blev övergiven och övergav själv. Och jag upptäckte att hjärtat inte går i bitar. Det är inte dumristigt att älska en annan människa, det är modigt. Man vet att man kan bli lämnad men man öppnar sig ändå. Kanske är det så att ju fler man släpper in dessto starkare blir ens hjärta? Ett hjärta som fått se dagens ljus kan aldrig stängas in igen. Och det är ju det som är att leva, risken att bli lämnad är en del av livet.
Hjärtat går inte sönder av kärlek. Men kanske av kärleksbrist?"
Eller så kanske man helt enkelt kan kalla mig kall och hård, inte vet jag?
Fast jag tycker det är rätt skönt att slippa lipa och kverulera.
Kommentarer
Trackback