Helgen
När blev jag så gammal och tråkig?
I fredags hann jag knappt hem till A innan jag slocknade på soffan. Annat var det förr, när man var ung och vacker.
I lördags var vi iaf uppe med tuppen och gick runt båda Delsjöarna. Efter denna överdos av solsken och frisk luft var vi tvungna att vila eftersom vi åldringar var bortbjudna på fest till min ena syster som skulle hade 50- års kalas!
Vi stod gömda i köket när syrran intet ont anande kom hem. Eftersom det var väldigt kallt hos syrran och sprit som bekant värmer så kände jag mig nödgad att sippa på olika drinkar. Lite senare på kvällen kom vattenpipan fram, laddad bara med frukttobak, inget annat.
Kvällens okrönta partypingla och partykung var utan tvekan M och P. Till saken hör att M och P är 89 respektive 91 år. När vi började tänka på att hundarna varit ensamma länge och det var dags att åka (läs: När A började tänka på djuren, jag tänkte inte på mkt mer än vad som skulle ingå i nästa drink) så frågade P om vi inte kunde höja musiken så att även han kunde höra? N satte på några slagdängor med Evert Taube som P glatt stuffade runt till.
I dag var jag förvånansvärt pigg och fräsch. Satt ett tag i solen på klubben och glodde på en högre spårtävling, gick en sväng och åkte sedan och tränade med Kalle. Träningen gick ganska bra mycket beroende på att jag gav Kalle en rak höger utanför bilen när han skulle börja skälla och fåna sig. Kände bara att nu jäklar får det vara slut på tramset med att han skäller HELA tiden när man tar ut honom från bilen. Efter detta bryska uppvaknande verkade han fatta att matte har nada tålamod idag och skötte sig exemplariskt.
Eftersom det fortfarande sitter i färskt minne vad han hittade på sist vi körde framåtsändande (det var då han jagade en stackars utvecklingstörd man) så hade jag på honom en långlina. Passade även på att träna lite inkallning av typen "Kalle nosar på fläck och jag ropar och han skiter i det" men denna gång som sagt med lina så det var omöjligt för honom att ignorera kärringen dvs mig. Och tänk vad som händer när man lyder sin matte hela lydnadspasset, man får en ansenlig mängd godis och har dessutom kul!
Det verkar ju helt absurt att träna framåtsändande och valpinkallningar i samma lydnadspass. Om någon av mina kursdeltagare hade gjort så hade jag bara rått sagt åt dem att för fan bli klar med basic uppfostran innan de ger sig på något annat. Det är ju bara det att det är så himla roligt att pilla med lydnadsmomenten, mycket roligare än att lära hunden att inte jaga rådjur. Om jag skaffar någon mer hund så ska jag nog återgå till retriever. Jag älskar belgarna men det är bara att inse sina begränsningar. En retriever hittar oxå på bus men inte av samma kaliber som en belgare.
Men innan dess ska jag ha vågat mig ut på lydnadsplan med Kalle. Det är ju sinnessjukt att ha en hund som är i stort sett färdig för elitlydnad och högre bruks utan att våga tävla... kanske borde ringa en hundpsykolog som kan jobba med mina rädslor?
Finns någon sådan?
Jag vet ju att om jag bara vågade släppa kräket så skulle han förmodligen inte göra en fluga förnär. Han är ju faktiskt en stor mes och tycker det kan vara ganska otäckt på klubben. Troligast är att han skulle sticka till bilen, inte starta en fight med en annan hund.