Vi ses...
Det värsta hände i går. När jag kom in genom dörren på Göteborgs Djurklinik möttes jag av Annika och Linda som mycket allvarliga kom ut ur ett rum. Linda sa bara "hon är precis borta". Gick in i rummet och såg den lilla Mulflickan liggandes på sidan, rofyllt, det såg ut som om hon sov. Helene satt framför henne och grät, jag grät, hela världen kändes åt helvete.
Fast jag vet att det var det rätta så gör det så outhärdligt ont.
Mulen finns inte bland oss mera.
Fast ändå gör hon ju det, i mina och andras tankar. Hon fick ett långt liv, 12 år är inte fy skam. Mulen, du kommer att för evigt leva vidare i vinden, på ängen och i den där första solstrimman som kommer in på morgonen. Som en ängel kommer man, när man minst anar det, att känna din närhet och veta att du ändå är kvar.
Jag är glad och tacksam att jag fick lära känna dig lilla bruna hund.
Fast jag vet att det var det rätta så gör det så outhärdligt ont.
Mulen finns inte bland oss mera.
Fast ändå gör hon ju det, i mina och andras tankar. Hon fick ett långt liv, 12 år är inte fy skam. Mulen, du kommer att för evigt leva vidare i vinden, på ängen och i den där första solstrimman som kommer in på morgonen. Som en ängel kommer man, när man minst anar det, att känna din närhet och veta att du ändå är kvar.
Jag är glad och tacksam att jag fick lära känna dig lilla bruna hund.
Kommentarer
Trackback